avslut
Hemma från jobbet, har fått stå med en praktikant,
ni kanske förstår själva hur det gick?
aja, stress och åter stress
Ska på urnsättning imårrn (mamma ska ner i marken)
det känns ändå skönt att ha någonstans att gå när man bara vill sitta och
känna sig nära henne, lägga en blomma och bara vara.
Men dagen kommer bli joerhört obbig och tung,
Det kommer att bli som ett avslut på något sätt,
då kanske jag förstår att hon aldrig kommer tillbaka igen, aldrig någonsin.
Jag hoppas fortfarande på det, jag slår fortfarande upp hennes nummer och
tänker ringa henne för att bara prata som jag alltid har gjort, jag trycker på knappen
när jag kommer till hennes busshållplats, jag får för mig att jag måste skynda mig
hem för att gå ut med Aragon och Sanibell...
Sen efter ett tag kommer jag på mig själv, och då känns allt bara meningslöst
det går inte alls att beskvina den känslan för det finns för ingen som inte har
vart med om att förlora den som betyder mest kan ens inbilla sig känslan av
hur hårt och tung det är, vilken sorg och saknad man känner,
varje dag, varje sekund och varje andetag man tar..
Det blir bara jobbigare ju mer jag inser att det är så här och att det alltid
kommer att vara såhär från och med nu..
Mitt hjärta blöder och förblöder...
_____________________________________________________________
Blir bara besviken på er, när jag behöver er som mest så är det ingen
som visar sitt stöd, inte till 100%.
Någon gång borde jag komma i första hand, men jag
kanske bara inte förtjänar det.?
Jag litar inte på någon längre, inte en enda själ...
Tillit är en lögn ingen känner någon !!
