Ida

Var på skiva igår, det var till viss del ganska kul.
Skönt att få koppla bort tankarna på annat ibland.
Kändes dock jobbigt att jag inte har orken till att dansa och flamsa lika mycket
som alla andra och som jag normalt sett brukar ha.
Men men, det kommer ta tid innan jag blir den jag var förut innan
olyckan och sorgen, kommer ta tid innan jag blir mitt "vanliga" jag igen.

Det är fortfarande så att jag stör mig på att inte vissa människor
kan uppskatta det dom har och inte klaga över små saker.
Så fort man hör alla dessa klagomål om små bagateller som inte alls
har någon som helst betydelse, så känner jag bara mer uppgivenhet.
Som jag sagt förut, uppskatta det ni har, ta vara på det, släng inte bort det.
Tänk efter hur ni vill leva och med vilka ni vill leva med innan det är för sent.
Jag skulle göra vad som helst för att få vara ni för en kort sekund, så jag

kan slippa känna denna känsla av uppgivenhet och ständig ångest.
Så, gör mig och alla era nära och kära en tjänst och ta er i kragen och inse

att ni lever ett dröm liv. Det gör så ont i hjärtat när ni inte förstår det...

Samtidigt som ni lever vidare era liv, träffar dom ni vill träffa och klagar över småsaker, 
Så blöder mitt hjärta mer och mer för varje dag som går.

I don't know who I am anymore.
All I know is that I miss who I used to be.