mod
Jag känner ingenting just nu och jag vill heller inte göra det.
För när jag känner någonting så vill jag inte känna det jag känner.
Det enda som verkar existera i mig och runt mig just nu är endast uppbyggt av mörker och kyla.
Allt runt omkring händer i en sån hög hastighet medans jag rör mig i skiwmotion.
Jag hinner inte med, allt går för fort. För fort för att jag ska kunna inse verkligheten och leva i den..
Tankarna som rusar runt i huvudet blir bara fler och fler, det är en kamp att hålla dem i styr.
Jag är som en bägare som bara väntar på att svämma över utav alla frågor och tankar
som jag aldrig någonsin kommeratt få svar på. Tankar som varför, hur och åter varför?
Det är läskigt hur man kan vara så tom men ändå så full av allt.
Det är läskigt hur hela ens livssituation kan förändras av en enda felaktig handling på bara ett kort ögonblick.
Hur hela ens värld plötsligt rasar samman, hur man helt plötsligt står i mitten av ett kaos.
Och allt beroende på en enda händelse.
Som att alla andra rätta och goda händelser man tidigare agerat inte längre existerar eller har någon som helst betydelse längre.
Oavsett att man har levt ett liv som endast varit uppbyggt av goda och kärleksfulla handlingar raderas på ett ögonblick, utan vetskap av vad man egentligen gör.
Jag har iallafall haft turen är känna världens starkaste och modigasre kvinna.
En kvinna som vågade stå för sina åsikter och som öppet visade sin ärlighet.
Vilket är svårt för många.
En kvinna som förde en sådan kamp varje dag för att göra förändringar till det bättre.
Hon förde en sådan kamp att hon helt naturligt valde att sätta sig själv i skymundan.
Att med denna vilja att hjälpa andra glömde bort att hjälpa sig själv i första hand.
Men för att kunna hjälpa andra så måste man i första hand hjälpa sig själv..
En kvinna av stål och ett hjärta av guld, jag beundrar ditt mod, din styrka och kärlek.
Jag beundrar dig
I slutet återkommer jag alltid till varför?
