Ida

Idag är det 9 månader och 3 dagar sen du lämnade oss. Och det går inte en dag eller
minut utan att jag tänker på dig och att allt bara känns tomt och ensamt.
Och jag önskar varje sekund att jag kunde spola tillbaka tiden, bara för att ge dig en kram
och berätta hur mycket jag älskar dig. Men sen kommer jag på mig själv men att det aldrig
kommer hända, aldrig. Då känns allt bara hopplöst igen. Tomt och kallt.
Hela världen har hamnat upp och ner och det hände bara på en sekund. När jag tänker
på hur livet såg ut innan och hur det ser ut nu så är det som att leva som en ny människa,
i ett helt nytt liv. Saker som man tog för givet kommer aldrig att ske. Hon kommer tex inte vara
där när jag föder ett barn, när jag gifter mig. Nej hon fick inte ens vara med när jag till slut
tog studenten, att jag klarade de till slut. Inget är som vanligt och ingenting kommer att bli
så som jag tänkt mig. Åter igen, allt är bara tomt.
Det är ett hål inom mig som ingenting kommer att kunna ersätta, för den platsen är hennes.
Och snart är det jul, jag brukar älska julen men den här gången kommer det vara annorlunda,
julen är familjens högtid. Men den största delen av familjen kommer inte att vara med i år,
det känns jätte konstigt och på nåt sätt känns de fortfarande som hon kommer att vara tillbaka
tills dess. Kanske är de nåt fel på mig som fortfarande tänker så men jag kan inte hjälpa det,
är inte beredd att släppa henne helt än. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket, de gör så ont.
Jag älskar dig mamma, du är och var mitt allt.
Jag behöver verkligen dig och dina råd just nu, det är så mycket som händer och jag behöver
dig att luta mig emot. Min ängel, mitt hjärta, min stjärna. Mitt allt.


Hold on to what you have because you never know when you might lose that special one.
I lost mine....