Ida

Så var det den 20:de igen, och ytteligare en månad sen mamma gick bort.
Känns som det var igår som de var den 20:de september, tiden bara springer iväg och vad har jag
egentligen gjort den senaste månaden, iaf ingenting av värde.
Hur som helst så är dessa dagar jobbigare än andra dagar. För jag vet exakt vad jag gjorde,
exakt vad jag sa, tänkte o.s.v för exakt 8 månader sen. Kanske är lite svårt för er att förstå på vilket
sätt jag tänker. Det är hårt och tugnt helt enkellt.
Det är dessa dagar jag saknar henne som mest, dagarna när jag ägnar varje tanke åt henne.
Det är fortfarande svårt för mig att förstå vad som hänt, fortfarande kanske ni tänker?
Och ja, det är svårt. För det man inte vill acceptera är svårt att förstå. Jag har t.e.x fortfarande inte
raderat hennes nr från min mobil för det känns fortfarande som att jag en dag kommer kunna ringa
det igen. Men jag kan inte sluta hoppas, jag vet att det är fel av mig men jag kan inte hjälpa det.

Jag saknar henne bara, det är allt.

Mamma, jag ska kämpa för din skull, jag ska leva för din skull.
Du är mitt allt. Jag älskar dig mer än något annat.