Ida

Innan jag skriver nånting överhuvud taget egentligen så måste jag berätta hur duktig
jag varit idag! När jag kom hem från jobbet (efter att ha gått en omväg förbi mikaela för att
slippakomma hem) så städa jag i princip heeeela huset, dammtorkade, dammsög och fixa
och dona. Med F.O.B på högsta volym, var ett tag sen jag lyssnade på den skivan. jaja.
Vardagsrummet ser helt annurlunda ut nu än innan jag kom hem. Fixade jätte fint på hyllan
som sanni och aragon har sin urna på, nu är det massa änglar och ljus och andra fina saker
där på och det känns bra. Och herrejisses vad glad far mig blev, Duktiga jag!

Vad gör jag om han flyttar? vad i hela fridens namn gör jag om jag blir lämnad här ensam?

Ännu mera ensam? Jag är van vid att folk lämnar mig, det är jag.
Men jag är trött på det och det är annorlunda den här gången, efter allt som hänt.

Ibland älskling är den lättaste vägen inte den man hittar först, ibland är den lättaste
vägen den man måste kämpa mer för. Egentligen, vad är det för mening med att ta den lätta
vägen när det också är den ensammaste vägen, vad är det för mening att fly om man
inte har en axel att luta sig emot. För hjärtat alla behöver någon.
Och jag trodde och hoppas på att jag är din axel och ditt stöd, låt mig vara en del.