Ida

Nu är jag tillbaka i verkligheten igen, jobbar och sliter så att säga.
Men igår tog jag äntligen steget och sa upp mig så jag har bara denna och nästa vecka
kvar på donken eftersom att jag får en sjukskrivning så jag slipper uppsägningstiden
som är på en månad. Vi har helt enkellt kommit fram till (eller jag gjorde de för länge sen)
att det är alldeles för stressigt för mig och mitt psyke som inte är på topp nu att
jobba där. Så så är det med den saken. Ska bli skönt som satan.
Har en nyhet att berätta, jag och mik har fått jobb på snövit (vad heter de nu?) vi ska dela på
en heltidstjänst så det blir perfa! Passar mig lika bra som handen i vanten.
Så idag har jag och mik köpt en varsin allmanacka för att hålla koll på allt nu
när vi ska börja arbeta och allt. well well.

Just nu sitter jag iaf i soffan med en stor då menar jag STOR skål potatis sallad i knäet.
Pappas hemma gjorda of course, finns så inget bättre än den.
Känns som jag kommer sitta här och svulla hela kvällen ut i min ensamhet och se på vänner
eller nåt. Jaja, det är en sån dag idag.
Det är nämligen exakt ett halv år sen som mamma gick bort idag och jag kan fortfarande inte
förstå det. Känns fortfarande inte som det är sant, tror fortfarande att jag ska vakna upp
från denna hemska mardröm snart och allt ska vara som vanligt, Jag går upp på morgonen
för att gå ut med aragon och sanni, kommer tillbaka och tar en kaffe med min mor och
snackar lite skit för att sen gå till skolan eller annat. Men det kommer aldrig att hända igen
men jag tror det fortfarande, jag vet inte vad jag ska ta mig till längre,
Kommer jag nånsin förstå för att sedan kunna gå vidare och acceptera att det är som de är?
Just nu ser det mörkt ut.

Jag tillägnar den här dagen till dig mamma, aragon och sannibell,
Precis som igår, i förrgår och alla andra dagar.
Jag älskar er.


Jag förstår inte...