Ida

Äntligen, idag var det de allra sista besöket hos fonus begravningsbyrå och den satans
familjejuristen. (förhoppningsvis) Alla papprena från dödsboet efter mamma är nu påskriva
vad jag vet om, nu är det bara alla bankmöten om henne kvar. Fan känns som det aldrig tar slut
känns som det hela tiden komme rnya saker man ska fixa och dona med. Och tro mig,
det tar på min energi som satan. Som om jag inte redan var trött på att bli påmind om händelsen
redan? nejnej, här strör vi salt i såren.

Jag har tänkt en del på sista tiden, angående hur mamma har det nu och om det var det
bästa eller vad man ska säga. Det är som jag nämnt tidigare svårt att sätta ord på allt.
Men iallafall.. Jag får inte bort tankarna från huvet varken dag eller natt.
Jag tänker så här från två sätt och undrar vad som är rätt och vad som är fel?
I och med att hon valde att gå bort själv, ska jag tänka att det var för att hon inte orkade
med att levaför att vi alla anhöriga var i vägen, att vi inte förstod och att vi inte kunde hjälpa.

Valde hon att försvinna från oss för att hon inte orkade vara ensam bland oss,

utan någon som på riktigt kunde förstå vad hon gick igenom? Att hon kände sig ensam,
hjälplösmm. Var vi i vägen, borde vi gett mer tid?

Å andra sidan. Kanske, kanske hon valde att försvinna av anledningen tvärt emot, att hon kände

sig som en börda för oss, att hon var trött på att vara i vägen
(vilket hon absolut inte var, missförstå mig ej)

Det finns två sidor kanske även fler. Och det är otroligt påfrestande att aldrig få veta svaret på

denna fråga. För hon kommer aldrig att svara. Det gör ont och mitt hjärta vet varken ut eller in.

Det enda jag är 100% säker på att jag älskar och saknar henne så fruktansvärt.
I allt jag tar mig an undrar jag, "är hon stolt nu, kan jag göra bättre ifrån mig" Heeela tiden.
Mamma. jag tror fortfarande att du ska komma tillbaka. Var är du?

Och ni som säger att jag "måste klara mig själv" innan ni säger nånting så var snälla och

ta reda på fakta, jag går igenom det är här själv dag ut och dag in.

Men ibland behöver jag en axel att luta mig emot, att fälla en tår emot.

Betyder det att jag inte klarar mig själv?