Ida

Sådärja, då var man färdig packad och klar för att åka då,
har självklart glömt nånting men kan inte komma på vad de kan vara, har nog inte åkt
nånstans en enda gång utan att glömma nåt. Det hör till vanligheten liksom.

Är lite nervös på nåt sätt, en stor klump av ångest som bara sprider sig i magen på mig.
Vet inte vad det kan bero på eller om de bara är de gamla vanliga,
Jobbigt är det hur som helst, kan inte slappna av utan känner mig bara spänd..
Kanske går över senare men de tvekar jag på..


Kan vara för att julen närmar sig och jag brukar vara en sån som verkligen älskar julen och
allt som hör julen till. Och i år är första julen utan mamma och det känns bara så
overkligt, känns fortfarande som att hon kommer dyka upp på julafton och fira de med oss.
Men jag vet att det inte kommer att hända, aldrig någonsin igen kommer jag få höra henne
säga god jul. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det.
Så den här julen ser jag inte framemot på samma sätt som förr, inte alls faktiskt.
Jag vet att de kommer komma upp så mycket känslor när alla är samlade förutom hon
och jag kan inte sluta tänka på de, de liksom gnager inom mig hela tiden, dygnet runt.
På nåt sätt vet jag att hon kommer vara närvarande, men inte på de sättet som vi vill,
önskar och är vana vid...
Saknaden blir värre och större under dessa tider, saknaden blir alldeles för stor,
för stor för mig för att jag ska klara av det.
Jag älskar dig mamma, du finns i mitt hjärta hela tiden.
Ingen kan nånsin ta din plats, du är allt jag tänker på..