Ida

Jag känner ingenting just nu och jag vill heller inte göra det.
För när jag känner någonting så vill jag inte känna det jag känner.
Det enda som verkar existera i mig och runt mig just nu är endast uppbyggt av mörker och kyla.
Allt runt omkring händer i en sån hög hastighet medans jag rör mig i skiwmotion.
Jag hinner inte med, allt går för fort. För fort för att jag ska kunna inse verkligheten och leva i den..
Tankarna som rusar runt i huvudet blir bara fler och fler, det är en kamp att hålla dem i styr.  
Jag är som en bägare som bara väntar på att svämma över utav alla frågor och tankar
 som jag aldrig någonsin kommeratt få svar på. Tankar som varför, hur och åter varför?

Det är läskigt hur man kan vara så tom men ändå så full av allt.

Det är läskigt hur hela ens livssituation kan förändras av en enda felaktig handling på bara ett kort ögonblick.
Hur hela ens värld plötsligt rasar samman, hur man helt plötsligt står i mitten av ett kaos.
Och allt beroende på en enda händelse.
Som att alla andra rätta och goda händelser man tidigare agerat inte längre existerar eller har någon som helst betydelse längre.
Oavsett att man har levt ett liv som endast varit uppbyggt av goda och kärleksfulla handlingar raderas på ett ögonblick, utan vetskap av vad man egentligen gör.

Jag har iallafall haft turen är känna världens starkaste och modigasre kvinna.
En kvinna som vågade stå för sina åsikter och som öppet visade sin ärlighet.
Vilket är svårt för många.
En kvinna som förde en sådan kamp varje dag för att göra förändringar till det bättre.
Hon förde en sådan kamp att hon helt naturligt valde att sätta sig själv i skymundan.
Att med denna vilja att hjälpa andra glömde bort att hjälpa sig själv i första hand.
Men för att kunna hjälpa andra så måste man i första hand hjälpa sig själv..
En kvinna av stål och ett hjärta av guld, jag beundrar ditt mod, din styrka och kärlek.
Jag beundrar dig




I slutet återkommer jag alltid till varför?

sitter i min säng med musiken på högsta volym för att glömma allt runt om kring,
i högtalarna just i detta skede är AC/DC - thunder struck, fortfarande en grym låt.
Inte sämre idag än när låten släpptes på albumet The Razor's Edge år 1990. 
Har kommit på att det är min käre far som ända sedan jag var liten hjärntvättade mig med
Rock 'n' Roll av högsta klass, har t.ex. fått höra att jag inte kunde somna om kvällarna om jag inte fick höra på en vissBruce Springsteen låt, det säger väl allt. 
 

Ordspråket "tiden läker alla sår" har jag fått höra av ett flertal folk och ett antal gånger under denna tid.  
Själv har jag har svårt att tro på det, jag ser det mer som att..
Med tiden lämnas ärr.
Även om såret försvinner så lämnas ett ärr. Vilket såret i mitt fall är att
min mamma har valt att bli en ängel, och så kommer det alltid att vara.
Och därför kan inte detta sår läkas,
men så småningom kommer det att bli ett ärr. men inte innan jag lärt mig leva med att ha en ängel över min
axel istället för att ha en axel att luta mig mot..
Detta sår kan endast åldras, lämna ett spår efter sig, och kanske tillslut
efter mycket tårar och svåra tider inte vara lika synligt för omgivningen.
Men ärret efter såret finns alltid kvar, kommer alltid att påminna för att visa att det alltid finns en tår till att fälla.


sinnesro

just nu känner jag ingenting, jag är tom, helt tom
det värker i hela kroppen, det gör ont och smärtar
besviken med tusen frågor som jag aldrig kommer få svar på

jag känner frustration för er som klagar över småsaker.
ni har ett bra liv och allt ni behöver
NI har en famil och folk som stöttar er, ett hem med en familj som välkomnar er.
Er mammas tröst, kramar och värme, en axel att alltid, oavsett vad luta er mot.
Tänk på detta innan ni klagar och säger att ni inte orkar mer, innan ni säger hur mycket ni
vill komma bort för att slippa dessa människor och detta liv. hur arga ni är, hur ledsna ni är.
innan ni säger detta, tänk på vad ni har kvar och håll fast vid det.
För varje gång ni yttrar detta känner jag mig ännu mer ensam.
jag orkar däremot inge mer, för jag har inte denna värme och tröst som ni får varje dag.
Jag skulle göra vad som helst för att för bara en kort stund få vara i era kläder, vad som helst för
min mammas värme och kramar. min mammas kramar betyder mer än allt guld i världen och det är
något jag allitid kommer att bära med mig, för min mamma röst, doft och kärlek är det bästa och vackraste
jag någonsin kommer att ha med mig i livet.
Ni som är mina vänner och stöttar mig kommer jag visa tacksamhet för när tiden är inne, för tillfället
har jag inte det som krävs för att göra det, men ni som känner mig och som på riktigt är min vänner vet
och förstår det. sen finns det dom som jag trodde var mina vänner som jag inte ens när tiden är inne kommer
att tacka för dem förtjänar det inte, speciellt en person som jag verkligen har kallat vän men som
idag endast är en kompis, du vet själv vem du är och jag skäms inte för att säga det. men vem vet
en dag kanske även du förstår och tar dig i kragen och visar stöd, omtanke och respekt.
Jag är så besviken och ledsen på dig så du anar inte, du var verkligen en av mina bästa vänner.

Jag önskar ingen annan detta öde som jag och min familj har fått möta,
Ingen denna sjukdomen som till slut tog min älskade mammas liv.
denna dödliga sjukdom är det värsta som enligt mig någonsin kan inträffa..
Du har tillslut fått sinnesro.


Gud, giv mig Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och Förstånd att inse skillnaden

Nu vet jag iaf vilka som är mina riktiga vänner, och det är inte dem jag trodde de skulle vara.
vänner hör av sig och frågar hur man mår och hur det är,
oavsett omständigheterna. inte låtsas som att ingenting har hänt,
jag trodde inte det här om er.
Att ni inte skäms.


mina tankar är alltid hos dig mamma..

- I am standing in the rain, mother I have lost my way