Ida

Jag är helt slut, min kropp är uner strejk och vill helst aldrig röra på sig igen.
Det liksom bara tar emot när jag försöker mig på minsta lilla kraftansträngning.
Min hjärna uppfattar heller inte riktigt vad som händer runt om kring. jag lever i min
egna lilla bubbla och allt som händer utanför märker jag inte längre.
Har fått höra att det antagligen beror på att jag håller på att lämna chockperioden som jag
har befunnit mig i i 13 veckor och 6 dagar. det är svårt bara.
Har åter igen kommit in i en sån period där jag inte orkar lyfta på luren och ringa och prata
med någon som man gör i vanliga fall. Det ringer inte så ofta till mig just nu heller.

Sitter och ritar lite just nu, var länge sen sist, känns ganska skönt faktiskt.
Jag trivs som allra bäst när jag kopplar av med mitt ritblock och min musik
på högsta musik, helt helt ensam.


Det kallas chocktillstånd
när orden bränns
inpå bara skinnet
och gång på gång mot asfalten
varför skrapa kinden mot väggarna
klämma fingrar i dörrarna
Det kallas chocktillstånd
när tankar känns
och skär som bitar av glas
små, små sår under linningen


Jag behöver dig mamma...