Ida

Gårdagskvällen spenderades hemma hos mik för att fira att hon nu är stor,
dracks kaffe och åt tårta, bullar, munkar och muffins i mängder! Åt oavbrutet konstaterade
minsann ulf. Men guuud så gott det var, vaniljmunkar kan ju vara bland de bästa
som finns i ätväg! Hjälpte henne även att packa ner henns 1000 saker i en mini väska
(den människan kan så inte packa) nåväl..

Gick upp kl 8 idag för att som alla andra torsdagar befinna mig hos psykologen kl 9,
gick bra idag. Eller vad klassas som bra? Det är otroligt jobbigt att sitta där, prata om sig
själv och sina tankar. Har aldrig vart speciellt bra på att prata om mig själv på det sättet.
Men jag antar att jag måste prata om allt som hänt på det sättet för att själv förstå att det
är som det är. Det tar fortfarande emot att säga så, att det alltid kommer vara så här.
Att jag varje dag i resten av mitt liv kommer vakna och veta att jag aldrig får se henne igen.
Vet inte hur jag ska kunna leva med det? HUR ska man lära sig att leva med det?
Jag skuldbelägger fortfarande mig själv, hade jag inte sagt som jag sagt hade
hon inte gått osv. Och så är det och det får jag leva med varje dag,
varje kväll i resten av mitt liv. Jag vet inte om jag klarar av det. Jag tror inte jag klarar av det.
Hur.. det går inte, det finns inte.....