Ida

Idag är det 7 månader och 18 dagar sen min mamma lämnade oss tillsammans
med mina två älsklings hundar. Jag ljuger om jag säger att jag trodde att det skulle vara
helt bra nu med tanke på att det gått ett tag sedan allt hände, men jag trodde iaf att det skulle
vara enklare att klara av vardagen. Självklart är det lite enklare i och med att jag har
kommit till insikt med att det är så här och det är så här resten av  mitt liv kommer se ut.
Men jag ljuger också om jag säger att det inte gör ont, varje dag, varje minut.
Ni kanske tycker att det är fjantigt att jag fortfarande inte kan hålla humöret uppe jämt

och ständigt, att jag fortfarande inte kan gå ut och roa mig på samma sätt som innan än.

Det är liksom nånting som tar emot, det tar emot att veta att hon inte kommer att vara hemma
när jag kommer hem, att jag helt enkellt inte har henne att berätta allt som händer för, att hon
inte får veta hur min kväll har varit och att vi inte kommer sitta dagen efter och dricka kaffe
och prata om livet. Jag har min pappa det har jag, och vi kommer överens otroligt bra,
trodde aldrig det skulle funka så här bra mellan oss. Men det är inte samma sak.
Han har inte min mammas doft och ömhet, och förstår inte hur det är att vara en tjej påväg
in i vuxen livet då man kanske behöver sin mammas stöd som mest.
Kanske behöver jag kämpa hårdare för att kunna leva ett normalt liv, nångång..
Men jag vet inte vad det skulle kunna vara för stunden, för stunden så har jag ingen ork.
Jag känner fortfarande skuld för allt som hände, att det delvis är mitt fel, oavsett vad folk säger.
För ingen annan var där, ingen annan var där och såg hennes blick eller hörde hennes sista ord.
Jag ska fortsätta kämpa, jag är inte den som lägger mig ner och ger upp, även om det
känns väldigt lockande vissa dagar. Men jag har bestämt mig, jag ska göra henne stolt,
oavsett hur mycket jag måste gå igeom för att komma dit så ska jag göra mitt bästa för hennes
skull. Min mamma var mitt allt, och för henne ska jag göra allt.
Om jag fick en sista dag med min mamma så skulle jag fråga henne om jag lyckades,
om hon var stolt, om jag kunde gjort något mer, Jag hade sagt att jag älskade henne mer
än allt och jag hade tackat henne för all kärlek hon alltid gav till allt och alla. Jag hade bett
henne att börja ta emot och hjälpt sig själv innan hon hjälpte någon annan.
Men mest av allt så hade jag berättat att hon var och är den starkaste och vackraste
kvinnan som någonsin vandrat på jorden och nu den mest älskvärda ängeln som
någonsin funnits i himelen.
Jag hade berättat att hon var och är allt som jag önskar att jag nån gång kan bli.