Highway blues
Så var det måndag igen, jag tycker precis som dom flesta andra inte alls att måndagar
är en av veckans trevligaste dagar så att säga. Allt är så grått på måndagar, kallt och
tråkigt. tröttsam dag helt enkelt. jobbade idag också, var ganska mycket folk idag och en
hel del fanns att göra. Var rätt kul faktiskt, hatar när de inte är några folk där så man inte har
ett dugg att göra. Tiden går så mycket fortare när man har nånting att sysselsätta sig med.
Efter jobbet beger jag mig till hatef där även min söta bror david är och spelar ps3, så jag
ser på PB istället eftersom att jag mik och hatef spenderade förra måndagen med att belöna
oss själva med öl med tanke på att vi faktiskt hade tränat tidigare på dagen
(ja så resonerar vi) så jag missade förra veckans avsnitt, kl 22 är de PB på tv igen,
dit längtar jag, Wentworth Miller (michael scofield) kan ju vara alla tjejers dröm man!
Som sagt, måndag = dålig dag. Var hemma hos hatef och helt plötsligt börjar hela kroppen
skaka och tårarna spruta. Det kom liksom en våg emot mig som sa att jag aldrig får krama
om min mamma igen, och det gör så ont och jag visste/vet inte vad jag ska göra av mig själv
längre. Allt känns bara så oerhört meningslöst nu mera, meningslöst när hon inte är i livet
längre. Meningslöst att jag aldrig får höra henne säga att hon älskar mig igen, att jag är bra
och att jag duger. Jag vet inte, jag är bara tom. Tom av saknad.
Jag orkar inte med dessa ångest/panik attacker längre, jag blir rädd för mig själv.
Tacka gudarna för att hatef var med mig idag. Jag älskar dig.
Det slutade med att pappa igick komma och hämta mig för att tågen går precis utanför hatef och
det blev för mycket, för mycket att höra tågen gå fram och tillbaka och tanken på att
om det var de eller de tåget a som fan.
nej jag orkar helt enkellt inte mer.
