Ida

Äntligen, idag var det de allra sista besöket hos fonus begravningsbyrå och den satans
familjejuristen. (förhoppningsvis) Alla papprena från dödsboet efter mamma är nu påskriva
vad jag vet om, nu är det bara alla bankmöten om henne kvar. Fan känns som det aldrig tar slut
känns som det hela tiden komme rnya saker man ska fixa och dona med. Och tro mig,
det tar på min energi som satan. Som om jag inte redan var trött på att bli påmind om händelsen
redan? nejnej, här strör vi salt i såren.

Jag har tänkt en del på sista tiden, angående hur mamma har det nu och om det var det
bästa eller vad man ska säga. Det är som jag nämnt tidigare svårt att sätta ord på allt.
Men iallafall.. Jag får inte bort tankarna från huvet varken dag eller natt.
Jag tänker så här från två sätt och undrar vad som är rätt och vad som är fel?
I och med att hon valde att gå bort själv, ska jag tänka att det var för att hon inte orkade
med att levaför att vi alla anhöriga var i vägen, att vi inte förstod och att vi inte kunde hjälpa.

Valde hon att försvinna från oss för att hon inte orkade vara ensam bland oss,

utan någon som på riktigt kunde förstå vad hon gick igenom? Att hon kände sig ensam,
hjälplösmm. Var vi i vägen, borde vi gett mer tid?

Å andra sidan. Kanske, kanske hon valde att försvinna av anledningen tvärt emot, att hon kände

sig som en börda för oss, att hon var trött på att vara i vägen
(vilket hon absolut inte var, missförstå mig ej)

Det finns två sidor kanske även fler. Och det är otroligt påfrestande att aldrig få veta svaret på

denna fråga. För hon kommer aldrig att svara. Det gör ont och mitt hjärta vet varken ut eller in.

Det enda jag är 100% säker på att jag älskar och saknar henne så fruktansvärt.
I allt jag tar mig an undrar jag, "är hon stolt nu, kan jag göra bättre ifrån mig" Heeela tiden.
Mamma. jag tror fortfarande att du ska komma tillbaka. Var är du?

Och ni som säger att jag "måste klara mig själv" innan ni säger nånting så var snälla och

ta reda på fakta, jag går igenom det är här själv dag ut och dag in.

Men ibland behöver jag en axel att luta mig emot, att fälla en tår emot.

Betyder det att jag inte klarar mig själv?

Fick gå tdigare från jobbet idag, mådde inte alls bra. Eller jag mår fortfarande inge
bra. Har liksom ett illamående i hela kroppen och huvet väger cirkus 47 kilo
känns det som. Men pallrade mig ändå iväg till stadium efter jobbet för att införskaffa
födelsedags present till min lilla lilla lilla bror som fyller 13 imårrn! shit han är inte så
jävla liten trots allt och det hatar jag, han kommer alltid att vara en liten plutt i mina ögon.
Han ska iaf få ett par basket shorts och en rejäl påse godis av mig och hatef. Vad fan
köper man till en 14 åring liksom? wellwell hope he likes it.

Läste btw mitt horpskåp idag, som jag skrev igår så tänkte jag köpa en liten valpis

idag, eller iaf ringa och kolla om det gick och så. Men det stod att jag skulle tänka igenom

vad jag skulle göra och inte förhasta mig i mina köp och vad jag klarade av för ansvar

egentligen. Det gjorde mig jätte rädd, tänk om jag inte klarar av en hund nu!!???

Även om det bara är nån liten nisse som sitter och hittar på en massa skit i en skruttig

gammal stol i ett unket rum utan fönster medans hand smuttar på sin whiskey.

Skit horoskåp.

Nu ska jag tröstäta räkgryta och sen tippa ner till statoil och köpa mängder med choklad.
tja

Jag fullständigt älskar helger och att vara ledig, jag är bäst på att vara ledig.
Och imorgon börjar ännu en hel arbetsvecka, men pengar blir det ju om man ska
se det lite positivt :) jag ska inhandla ett par nya höst stövlar när lönen kommer har redan
spanat ut ett par som verkligen skriker "Ida köp mig"! Toppen.

Och jag har även hittat en aaas söt liten hundis som jag måste ha!
Så sjukt söt liten varelse som måste bli min!
Jag saknar att ha en liten hund svansandes efter mig, usch vad jag saknar det!

Nej nu ska jag hitta nån som är sugen på att gå och äta nånstans med mig.

Så har man avklarat ännu en arbetsdag, är inte så många kvar nu tacka gudarna för det!
Förstår på riktigt inte hur vissa människor kan bete sig, ja menar vart tog
folks etik och moral vägen, försvann den på vägen fram till kassan eller vad?
Dagens ungdomar så att säga, jag vet gott och väl att jag låter som en gammal
kärring över 70 år som sitter hemma med 30 katter dagarna i ända just nu men det
är faktiskt sant. Vad i helvette hände med respekten mot andra människor?
Gaash detta går mig på nerverna!

Innan jobbet imorse var jag och min käre far på ännu ett möte hos nån familjejurist,
förstår forfarande inte vad hon pratar om, perngar hit, pengar dit, skriv på här o där.
Dödsboet efter mamma och allt det där. Sjukt jobbigt är det, blir verkligen påmind
av allt som hänt när man sitter i de där lilla kalla rummet hos fonus begravningsbyrå.
Kanske är det en bra grej att bli påminnd så att jag kanske nån gång kan förstå vad som
egentligen hänt och att det är som det är och kommer alltid att vara.
Men jag ljuger om jag säger att det är lätt, att jag förstått och accepterat.
Låter så fjantigt när man säger "det får ta den tid den tar" hatar det!
Jag kan inte gå vidare som inget hänt, visst det kanske är lätt för er andra men inte
för mig. Livet skulle inte se ut så här, jag önskar ingen människa i världen det här.

Men på nåt jävla konstigt och stört vänster så måste jag så småning om accpetera

detta. Men hur? Jag är inte expert på detta och inte så många andra heller.

Men som alla säger, den fula jävla meningen som jag fullständigt hatar.

Det får ta sin tid.

Finns det nån regel på hur lång tid det får ta?
Isåfall kommer jag nog passera denna tidslinje, om jag inte redan gjort det...
tiden läker inga sår.



Väck mig från min dröm och ge mig min mamma och mina hundar ett liv igen.
Gör så dom andas, skrattar, känner och ler.

Nu är jag tillbaka i verkligheten igen, jobbar och sliter så att säga.
Men igår tog jag äntligen steget och sa upp mig så jag har bara denna och nästa vecka
kvar på donken eftersom att jag får en sjukskrivning så jag slipper uppsägningstiden
som är på en månad. Vi har helt enkellt kommit fram till (eller jag gjorde de för länge sen)
att det är alldeles för stressigt för mig och mitt psyke som inte är på topp nu att
jobba där. Så så är det med den saken. Ska bli skönt som satan.
Har en nyhet att berätta, jag och mik har fått jobb på snövit (vad heter de nu?) vi ska dela på
en heltidstjänst så det blir perfa! Passar mig lika bra som handen i vanten.
Så idag har jag och mik köpt en varsin allmanacka för att hålla koll på allt nu
när vi ska börja arbeta och allt. well well.

Just nu sitter jag iaf i soffan med en stor då menar jag STOR skål potatis sallad i knäet.
Pappas hemma gjorda of course, finns så inget bättre än den.
Känns som jag kommer sitta här och svulla hela kvällen ut i min ensamhet och se på vänner
eller nåt. Jaja, det är en sån dag idag.
Det är nämligen exakt ett halv år sen som mamma gick bort idag och jag kan fortfarande inte
förstå det. Känns fortfarande inte som det är sant, tror fortfarande att jag ska vakna upp
från denna hemska mardröm snart och allt ska vara som vanligt, Jag går upp på morgonen
för att gå ut med aragon och sanni, kommer tillbaka och tar en kaffe med min mor och
snackar lite skit för att sen gå till skolan eller annat. Men det kommer aldrig att hända igen
men jag tror det fortfarande, jag vet inte vad jag ska ta mig till längre,
Kommer jag nånsin förstå för att sedan kunna gå vidare och acceptera att det är som de är?
Just nu ser det mörkt ut.

Jag tillägnar den här dagen till dig mamma, aragon och sannibell,
Precis som igår, i förrgår och alla andra dagar.
Jag älskar er.


Jag förstår inte...

Jahaja så var man hemma i den bittra verkligheten igen, har haft en
riktig toppen vecka i Side med min älskling.
Vi har solat, badat och ätit gott. En dag var vi även ute på en båtutflyck från morgon
till kväll, såg sköldpaddor och badade i både salt och söt vatten, Huuur coolt som helst!
Vill tillbaka nu på direkten, jag är inte gjord för att bo i kalla, gråa och trista land!
Förresten är världen sjukt jävla liten, våra grannar som bodde i bungalowen brevid
kom från Berga dom med så det paret umgicks vi med varje dag/kväll. skit 
trevligt verkligen. :) Det blev en rätt så lugn och stillsam semester, var ute några kvällar
och några festade lite väl sådär ;P haha. Rockstar fyllor var garanterade! 
Lekka Lekka, Den nya grejen.

Nu när jag kommit hem så vet jag hur mycket jag verkligen vill flytta här i från och uppleva
ett helt nytt land, nya människor och nya möjligheter. Alla som känner mig vet i hur många år
jag sagt att jag vill och ska fly landet. Och det känns som att tiden är inne nu, är i full gång
att leta jobb utomlands nu. Det är alldeles för mycket skit och jobbiga minnen här,
med tanke på allt som hänt så vore det allra bästa att börja om från ruta ett.
Finns liksom ingenting som håller mig kvar här känns det som.
Kämpar med att få Hatef att plugga klart sin utbildning så jag kan följa med och jobba där.
Vi får se hur det blir och hoppas på det bästa helt enkellt.

Tänkte även passa på att gratuela Jennifer till sitt nya jobb,
jag är super stolt över dig hjärtat!

Uppdaterar mer om resan lite senare, nu ska jag krypa ner i sängen med en kopp
te för jag drog med mig en satans förkylning hem. smällar man får ta.

Usch nu börjar min res feber sätta igång på allvar. Hatar att flyga,
inte för att jag är rädd egentligen, tänker inte att planet ska störta och så vidare.
Det är bara jobbigt helt enkellt, och man får så fruktansvärt ont i öronen!
Så har har köpt ett ton tuggummin (en lätt överdrift) att tugga på när vi lyfter och landar.
Och jag måste säga att jag packat om min väska ett fler tal gånger, för varje gång jag
stänger väskan så får jag för mig att jag glömt nåt viktigt så jag måste kolla igenom väskan
minst 15 gånger innan jag kan stänga den helt och sluta tänka på det.
Tvångstanke? Yes I know.
Jag ska till Side förresten med Hatef, klarar som sagt inte av detta regn så jag tar tjuren vid
hornen och drar till värmen i turkey. Så imorrn bitti åker jag! :D
Fy vad jag ska sola sönder mig själv och jag som suger
på att sola, klarar max 30 minuter, och då inräknas nån badpaus med jämna mellanrum.

Så ha det så bra här hemma allihopa :) ses om en vecka liksom!
ByeBye Sweden.

vem ere, vem ere, vem ere älsklinten!

Ska alldeles strax bege mig till mig psykolog martin, aka marre.
Ska bli skönt med tanke på att jag inte kommer träffa han på en vecka sen om inte
mer om jag inte får byta mina tider lite huxflux sådär.
Börjar ju jobba igen om 1 vecka och 6 dagar. shit jag räknar verkligen ner
och jag såå längtar inte! Skulle vilja vara ledig och ha semester för alltid, jag klagar inte på
det inte. Ska nog börja spela på lotto och hoppas på att ta hem stor kovan som man säger.

För övrigt hatar jag mig själv för att jag börjat kolla på våra bästa år. dagligen!
Hatar det programmet så sjukt mycket men jag måste kolla på det. haha
Det är såren man får efter semester i över en månad, konsekvenserna så att säga :P

Var vid graven igår iaf, i renget. Hade dock inga blommor med mig men det är nån

som planterat en blomväxt där, undrar verkligen vem det är. vet nån?

Tack iaf för det, det var jätte fint. tack.
Hoppas du kan förlåta mig för vi bråkade mamma, för jag kan inte förlåta mig själv.


Nej nu måste jag rusa.

Inatt får jag träffa mik. wonerfull wonderfull

Idag är inte alls en bra dag.
Vet inte alls varför jag känner som jag gör, men vissa dagar är helt
enkelt tuffare än andra. Vissa dagar tänker man mer än andra.
Idag är en sån dag. Jag tänker på allt som hänt och vad jag kunde gjort annorlunda
för att förändra det som hänt. Samtidigt vet jag att det inte spelar nån roll för jag kan inte
gå tillbaka i tiden och göra på nått annat sätt, men jag önskar så att det var möjligt.
Jag önskar så att jag inte bråkade med min mamma det sista jag gjorde. det gnager
i mig hela tiden och jag vet inte längre hur jag ska hantera den här känslan och vad jag ska
göra för att kunna se framåt istället för bakåt. Det är tungt.
Och saknaden är fruktansvärd och blir större för varje dag som går, varje dag inser jag
mer och mer vad som hänt och det kommer alltid vara såhär. Kommer
aldrig nånsin igen få se henne i ögonen och säga jag älskar dig.

Även om jag kanske borde stå på egna ben så känner jag att jag inte är redo för det än.
Vet inte när jag kommer att bli det, men det kommer.
Jag vill luta mig mot  någons axel och bara andas. 
Vill luta mig mot nåns axel utan att höra massa prat om dittan och dattan, kan det
inte bara få vara helt tyst? bara för några minuter, tystnad.